Även om naturgummi har inneboende klibbighet, är den vidhäftningshållfasthet som genereras av enbart gummi ofta otillräcklig för många tillämpningar. De flesta kommersiella syntetiska elastomerer saknar däremot klibbighet-vare sig mot sig själva eller mot andra ytor. För att förbättra deras klibbighet måste följaktligen hartsklibbmedel tillsättas. Ett stort antal latex- och lösningsmedelsbaserade-system-särskilt de som används som kontaktlim- kräver användning av specifika typer av klibbig harts.
Vanliga klibbmedel har typiskt relativa molekylära massor som sträcker sig från 200 till 1500 och har i allmänhet stora, stela molekylära strukturer. De är termoplastiska till sin natur och, vid rumstemperatur, existerar vanligtvis som amorfa glasartade fasta ämnen. De uppvisar ett brett spektrum av mjukningspunkter, allt från vätskor vid rumstemperatur till spröda, hårda fasta ämnen med smältpunkter som når så högt som 90 grader. I allmänhet är de mycket lösliga i alifatiska kolväten, aromatiska kolväten och många vanliga organiska lösningsmedel. Ur perspektivet klibb, draghållfasthet, färgbeständighet och motståndskraft mot oxidativ försprödning, påverkar valet av klibbgivande harts avsevärt den övergripande kvaliteten på limmet. Omodifierade gummin och träkolofonium kan omvandlas till estrar; medan de initialt uppvisar viss klibbighet, uppvisar de dålig åldringsbeständighet när limappliceringen väl är klar. Kolofoniumestrar som har stabiliserats genom hydrering eller polymerisation motstår emellertid oxidativ nedbrytning och erbjuder de bästa övergripande prestandaegenskaperna när de används i limformuleringar.
